Intervju med Yoko Shimomura

Det första jag fick veta när jag anlände till Konserthusets reception var att jag tydligen var tjugofem minuter försenad till min intervju. Som tur var visade det sig att intervjun fortfarande var möjlig och nervöst åkte jag uppför hissen till vad jag tror, en hungrig och lite stött kompositör.

Men när jag väl kommer till rummet för intervjun hör jag glada röster prata och till sist när jag väl har stigit in i dörren och framfört mina ursäkter möts jag av en leende Yoko Shimomura. Hon säger att det inte alls gör någonting och räcker fram handen för att hälsa. Det finns verkligen inte en skymt av vare sig lite grinighet eller trötthet. utan bara en väldigt glad och förstående Yoko.

Yoko berättar skrattandes och piggt att hon anlände till Stockholm tidigt på söndagsmorgonen. Hon tycker att Sverige är väldigt kallt i jämförelse med Japan men att himlen däremot är mycket klarare i Sverige, i Tokyo t.ex. finns det väldigt mycket skyskrapor emedan det inte finns några här. Hon har även hunnit titta sig runtomkring i staden, speciellt fastnade hon för Djurgården och Gröna Lund. Entusiastisk berättar hon att hon verkligen vill åka i saken som går upp och ner (fritt fall) och i bergochdalbanorna med sin son.

Jag hade läst i några äldre intervjuer om att en utav Yokos drömmar var att få sin musik spelad live i en konsert. Och det verkar verkligen stämma, när jag för Sinfonia Drammatica på tal slår Yoko ihop händerna och ler jättestort samt säger

”Jag är så spänd! Jag kommer inte att kunna sova i natt!”

Konserten som just kommer att spela Yoko Shimomuras och Chris Hülsbecks låtar är verkligen helt fantasiskt tycker hon, faktum är att hon nyligen fick Chris Hülsbecks CD med Symphonic Shades och hon tyckte väldigt mycket om hans musik, speciellt pianostycket Turrican II. Däremot tror hon inte att det finns en skillnad mellan väst och öst spelmusik, spelmusik är som en ”universal musik”, men självklart tilläger hon låter klassisk spelmusik ganska annorlunda från modern spelmusik.

Yoko började spela piano vid en så tidig ålder som fyra, enligt Yoko själv beror det till stor del på den asiatiska kulturen. Föräldrar skickar ofta barn i tidig ålder till, balett, sport etc, i Yokos fall blev det piano. År 1988 bestämde hon sig för att testa att bli spelkompositör och sedan har det bara rullat på. Yoko berättar för mig att varje spelmusiksprojekt är en utmaning i sig. Men att den senaste produktionen Drammatica, (vilken är en orkestrerad samlingsskiva) är den tuffaste utmaningen hittills. För det tog ju trots allt 20 år skapa och samla på sig alla dessa stycken. Jag frågar om hon kommer att skapa fler skivor som Drammatica och skämtsamt säger hon.

”Det kan jag inte riktigt säga, men om jag får en till chans kommer jag att göra det. Men kanske måste jag vänta i 20 år till, när jag har blivit en mormor, då kanske tiden kommer som jag kan komma ut med en ny samlingsskiva.”

Just skapandet av musik, tycker hon är en ganska enkel sak i grund och botten, men som senare blir mer och komplext. Oftast skapar hon musik i en kombination av sin egna fantasi, intryck från miljön och en del gamla melodier. Hon kan inte säga vilka kompositörer som har inspirerat henne mest eftersom de helt enkelt alla har inspirerat henne. Hon kan inte heller säga vilken utav hennes soundtracks som är hennes favorit. Som hon uttryckte det:

”Det är väldigt svårt, jag skulle känns mig skyldig om jag valde ut något, det är som att ha tio barn och du ska säga vem som är bäst, du kan helt enkelt inte säga vem utav de som är bäst.”

Jag frågar även lite försynt om det är hon som kommer att komponera Final Fantasy XIII versus musiken. Hon svarar att hon tyvärr inte kan säga så mycket om det, det råder tydligen stor förvirring om det hela. Men till slut säger hon leendes ja, hon håller på att arbeta med det.

Sedan vill jag veta om hon tycker om att laga mat, eftersom både Nobuo Uematsu och Yakira Amaoka älskar att laga mat på sin fritid tänkte jag att det kanske var någonting som alla spelkompositörer ägnade sig åt. Yoko skakar dock på huvudet och skrattar, hon tror att det är ganska nytt för män att laga mat. Men för en kvinna så är det ingenting speciellt att vara i köket, så hon vet faktiskt inte om det är så att hon lagar mat frivilligt eller inte. En sak är hon likväl säker på, det är att hon tycker om enkel matlagning.

Till sist undrar jag om det är någonting hon vill hälsa till sina fans i Sverige och hon svarar:

”Det är en ära att få en chans att träffa de. Sverige är så väldigt långt från Japan och det är underbart att många människor tänker på min musik. Jag är så glad över det här! Tack till er allesammans!”

Foto: Xinga Li