Det har hypats, skrivits och framförallt spelats. Nintendo DS är Nintendos kontring till Sonys bärbara monster PSP, och beviset på att konkurrens endast är givande i längden. Hade det inte funnits någon PSP hade vi nog troligtvis suttit med våra Game Boy Advance och fått väntat ett antal år till på dess efterföljare. Nu är det tur att så inte är fallet.
Med Nintendo DS vill Nintendo inte bara konkurrera ut PSP: de vill också bevisa att Nintendo bara inte är för barn, samt “revolutionera sättet vi spelar på.” Faktum är att det för en gångs skull inte bara är tomt PR-snack. Att inplantera tryckkänslig skärm i en bärbar spelmaskin är en genial idé som har fått mycket stöd både från spelutvecklare och spelare. Skärmen är väldigt responsiv och kommer till fantastiskt bra användning i spel som Wario Ware och Metroid.
En mängd nya spelidéer börjar koka upp i mitt huvud. Skulle inte ett tryckkänsligt Pikmin vara helt underbart? Eller något slags vertikalt shoot em up? Möjligheterna är i det närmaste obegränsade.
En funktion ingen levande kan ha missat är att Nintendo DS inte bara har en, utan två skärmar. Detta känns dock mer som en gimmick än en revolution, och i majoriteten av de flesta spelen används den mest som karta. Men frågan är hur det skulle kunna gå att styra Metroid eller Mario med pennan om man bara har en skärm. Pennan skulle ta upp alla plats så det skulle bli svårt att ha någon aning om vart man tar vägen.
Nintendo verkar ha lärt sig från Sony som gjorde det smarta draget att låta Playstation2 vara bakåtkompitabel med Playstation. Nintendo DS har nämligen två kontrollportar; en för spelen till sig själv och en för att spela Game Boy Advance-spel. Det går att välja om spelen ska spelas på den undre eller övre skärmen, och bilden blir väldigt klar och ljus. Då skärmen till DS är lite större än den till GBA så är det en svart ram runt när man spelar, men det är absolut ingenting man märker av om man inte tänker på det.
Det enda tråkiga med bakåtkompitabelheten är att Nintendos sista renodlade tvådimensionella spelkonsol nu är så gott som dödsdömd. Förhoppningsvis kommer det ett lagom antal 2D-spel till Nintendo DS också.
Nintendo har varit ovanligt givmilda i och med Nintendo DS. Både spelen och konsolen har ett väldigt bra pris, ett chattprogram finns inbyggt i maskinen, en riktigt bra demo av Metroid Prime: Hunters följer med i paketet och, framförallt, behövs det i majoriteten av de olika spelen bara en kopia av det för att lira multiplayer. Inte behövs det heller köpa någon linkkabel – spelandet sker nämligen trådlöst. Våran testgrupp har provat detta och kan konstatera att det hela fungerar toppen både med Mario 64 och det medföljande chattprogrammet Pictochat. Detta gör förhoppningsvis att renodlade multiplayerspel som Bomberman och Mario Kart blir betydligt enklare att samla ihop ett gäng och spela med.
Trots att positiv kritik finns det saker att gnälla på. Maskinen är inte direkt estiskt fulländad, utan känns ihopfälld mest som en ovanligt tjock plånbok. Det är inte heller någonting som får plats i jeansfickan, utan snarare något du måste bära med dig eller helt enkelt bara stoppa i jackfickan. Maskinen är också lite ovanligt tung för att vara en bärbar maskin, och efter ett par timmars spelande får man väldigt ont i handen, framförallt om man har spelat ett spel då man måste använda pennan och bara kan hålla i maskinen med en hand.
Den tryckkänsliga skärmen har också ganska enkelt att bli repig, i alla fall med spel som Wario Ware. Lite gnuggande och petande och det är över, tyvärr. Antingen får man vara extremt försiktig eller så är det bara att köpa ett skärmskydd för under hundralappen helt enkelt. Jag rekommenderar det sistnämda.
Trots lite kritik är Nintendo DS enligt mig den mest lyckade Nintendo-hårdvaran sen Super Nintendo, och då menar jag det. Med en onlineplan som strax ska avtäckas samt en mängd intressanta titlar har Nintendo gjort en lyckad release – och försäljningssiffrorna säger detsamma. Med ungefär en miljon sålda enheter bara i USA kan man verkligen säga att den går hem hos konsumenterna. Nintendo DS har schemalagd realese i Sverige till 11 mars, och prislappen ska bli runt 1500 kronor. Jag vet att du väntar.
Som vi alla vet är det dock spelen som gör maskinen. FFUniverse har testat några av de mest uppmärksammade titlarna och satt ett första intryck.
Super Mario 64 DS
Titeln säger egentligen det mesta. Det är Mario 64, fast i bärbart format. Som tur är har Nintendo inte bara konverterat spelet utan också lagt in en mängd minispel samt förändringar i gameplayet. Det mest märkbara tillskottet är att Yoshi, Luigi och Wario är spelbara utöver Mario. Alla de olika karaktärerna har olika färdigheter vilket förstås bidrar till att man måste vara en viss karaktär för att ta en viss stjärna.
Förutom det har det också lagts in lite minispel, främst för att demonstrera vad Nintendo DS är kapabel till. Minispelen är faktiskt riktigt roliga, och de innehåller allt från memory till skjuta Bob-Ombs med en slangbella. Beroendeframkallande som tusan.
Gillade du Mario 64 så gillar du det här. Har du aldrig spelat det tidigare på Nintendo 64 så har du minst sagt någonting att se fram emot. Har du redan spelat det så kan det ändå vara köpvärt, mest på grund av de nya inslagen.
Wario Ware: Touched!
Wario Ware är ett väldigt udda spel. På fem sekunder ska du läsa, tänka och handla. Gärna på samma gång. För de som inte har spelat motsvarigheterna till Game Boy Advance och Gamecube så kan jag berätta att det handlar om fem sekunder långa minispel, som oftast handlar om så simpla saker som att tända en tändsticka, smälla några ballonger eller skaka tass med en hund. I och med att man kommer längre ökar tempot och stressen. Lägg till galen design och musik och du har Wario Ware i ett nötskal.
När jag spelade Wario Ware: Touched så kändes det som att Nintendo DS var designad med det i åtanke. Vad passar egentligen bättre till en bärbar konsol än Wario Ware?
Det enda egentliga klagomålet jag har att göra på spelet är att det är på tok för kort och enkelt. Det enda som krävdes för att klara av ståhejet var ett par timmars intensivt spelande, till råga på allt dog jag inte särskilt mycket heller.
Trots livslängden är Wario Ware ett av de bästa spelen till DS man kan skaffa just nu, och jag ser det ytterst köpvärt.
Metroid Prime Hunters: First Hunt
Som tidigare läst följde det med en demo på Metroid Hunters med den amerikanska konsolen. Hela spelet släpps i maj, men det är redan mycket lovande.
Egentligen så är det ganska förbryllande att Nintendo vågar göra ett tredimensionellt Metroid ur förstapersonsperspektiv till Nintendo DS istället för att satsa på ett tvådimensionellt spel i stil med Super Metroid samt Metroid Fusion. Jag kände mig skeptisk från första början. Oron är över nu.
Om man kallar Metroid Prime för förstapersonsskjutare framför en Metroidfantast lär mötet sluta med kölhalning. Men i och med Hunters känns Metroid mer som en förstapersonsskjutare än någonsin. Men jag ser då inget fel i det.
First Hunt-demon infriade mina förhoppningar och lite till. Styrningen satt som en smäck, grafiken var riktigt bra och ljudet helt klart godkänt. Låt oss alla hoppas att hela spelet blir minst lika bra.
Mr. Driller: Drill Spirits
Mr Driller är en lustig liten filur som av någon underlig anledning vill borra sig neråt. Varför vet ingen, men man spelar i alla fall. Det hela är väldigt enkelt – det gäller att borra sig neråt med hjälp av A-knappen samt akta sig för alla fallande stenblock. Då det är ganska svårt att andas under ytan gäller det att dessutom samla syrgastuber som finns placerade lite här och var. Resultatet är ett väligt beroendeframkallande pusselspel varvat med sockersöt grafik.
Snålt nog behövs det dock två kopior av spelet för att kunna spela multiplayer. Dessutom är touchscreen-styrningen ganska rutten. Mr. Driller är ett pick & play-spel: någonting att plocka fram då du har lite tid över.
