Uppdaterad 2004-11-30 22:33:04 Hade klantat mig råkade sätta för högt betyg på storyn, märkte detta då jag läste inläggen på forumet. Detta är nu ändrat och jag lade också in en betydligt längre motivation till varför det får en sjua storyn, eftersom folk inte verkade förstå sig på mig
Super Mario RPG var farvälet till Nintendo när Squaresoft skilde sig från Nintendo, för att gifta om sig med Sony. Detta var för drygt åtta år sedan, nu kommer de tillbaka, den här gången som Square Enix. Alla Nintendo fans som älskar rollspel kan nu skatta sig lyckliga, nu är rollspelskungen tillbaka hos Nintendo.
LIVET I EN KRISTALL KARAVAN
DAG 1, ÅR 1
Idag tog jag farväl från min kära familj, min mor lös av stolthet, samtidigt som man kunde ana en viss orolighet i hennes ögon. Det smärtade mig att se henne i ögonen och förstå att jag kanske inte skulle överleva den här resan för att träffa varken henne eller min stora förebild, min far. Samtidigt så vet jag att om inte jag gör detta så måste någon annan ta detta ansvar. För det är ett stort ansvar att leda en karavan i jakten på myrrh, som sedan skall användas för att fylla på kraften hos den beskyddande kristallen, så att den kan fortsätta att beskydda oss ett år till från den giftiga miasman. Byns ledare sade några visa ord till oss, tror jag i alla fall, jag kunde inte riktigt koncentrera mig på det han sade. Nej jag försvann i stället till min egen lilla fantasivärld och drömde mig bort och fantiserade om hur spännande min resa skulle bli, för spännande var något den garanterat skulle bli.
Tydligen så hade han pratat färdigt, de andra började lasta på sin saker på vagnen och sätta sig. Jag ruskade bort mina fantasitankar och rusade genast iväg och tog upp min packning och slängde upp den på vagnen, för att sedan gå och ta ett tårdrypande farväl av min familj. Nu var vi redo att åka iväg, iväg för att hitta myrrh, så att byns kristall skulle kunna fortsätta att skydda oss från miasman. Hur den bildades är ett mysterium som har korsat mina och andras tankar mer än en gång. Vagnen åkte gnisslande sin väg, jag övergav mina tankar för att istället se om mina vänner var lika upprymda som jag inför detta äventyr som är bortom all fantasi. Jag vet att jag riskerar mitt liv för detta, men i min fantasi ser jag hur hela byn hurrar när jag kommer tillbaka för att återigen fylla på kristallens kraft. Men resan kommer att innehålla mängder med faror, vem vet, kanske blir det min allra sista fantasi.
DAG 3, ÅR 1
Idag mötte jag en jättestor krabbliknande varelse, jag har aldrig sett något liknande. Jag kom till honom efter en och en halvdags äventyr genom ett landskap fyllt med fiender, men med hjälp från lite upplockade magier och mitt svärd så föll de. Det blev en hård kamp mot den jättelika krabban, men till slut föll den och gissa vad den försvarade, det var mitt allra första myrrhträd! Jag har med andra ord fått tag på den första droppen myrrh och har därmed bara två droppar kvar, ett minst sagt viktigt steg, för att hjälpa min by.
När jag kom ut på vägarna så möttes jag utav ytterligare en trevlig överraskning, en karavan med två Selkies, de bjöd mig på lite mat och vi prata om lite allt möjligt, det var väldigt trevligt. Tyvärr så var vi tvungna att ge oss av rätt snart, men innan vi gav oss iväg så berättade jag för de två Selkisarna att de tyvärr var tvungna att vända om. Jag förklarade för dem att jag redan hade tagit myrrhdroppen från detta träd och att det inte skulle kunna få ut någon mer droppe förrän om två år. Vi skildes åt och jag började gå mot miasma stream och hoppades på att min bägare skulle ha rätt element (du vet, vind, vatten, jord och eld) så att jag kunde passera.
DAG 1, ÅR 2
Nu är det dags igen, det är dags att ge sig iväg för andra året. Idag kände jag mig betydligt lugnare och säkrare på mig själv än för ett år sedan. Jag visst nu att jag kunde klara av det här. Det syntes även på min familj, mina kompanjoner och deras familjer, alla såg betydligt lugnare ut och man såg inte den där ”det här är kanske sista gången vi ses” blicken. Tyvärr så kommer jag och mina vänner i år få lov att resa ännu längre, eftersom de myrrhträd som vi var till förra året inte hunnit producera ytterligare en droppe, men det kommer nog att gå bra i alla fall. Efter ungefär samma process som förra året så ger vi oss iväg mot mängder med nya äventyr.
Allt detta är ungefär vad Final Fantasy: Crystal Chronicles går ut på. Ett nytt år börjar, man ger sig iväg, går in i en ”bana”, letar reda på bossen, besegrar bossen, hittar myrrhträd, ger sig ut, åker på vägarna möter lite folk som man får information ifrån, en ny bana och så vidare. Storyn är i början spelets stora svaghet, då det ovan nämnda är det enda du gör ”endast” för att hålla din by vid liv. Fast ett FF är ju inte ett FF om det inte har i alla fall en lite tyngre story än så, och Crystal Chronicles story kommer bli en hel del tyngre än så. Dessutom kan man bli delaktig i en hel del små historier om folk man möter, två fantastiska exempel är The Black Knight historien och den om tjuvbandet Striped Apples.
CRYSTAL CHRONICLES ETT ANNORLUNDA FF
Det går dock inte att undkomma, Crystal Chronicles är inte som Final Fantasy brukar vara, det kanske till och med hade passat bättre med en annan titel än Final Fantasy. Storyn tyngd är inte den enda skillnad, man tar bland annat ett steg längre än ATB, nämligen ett oerhört väl fungerande realtidsstridssystem. Det går helt enkelt ut på att trycka på A-knappen, men för den skullen så kan du inte peppra på knappen som i t.ex. Kingdom Hearts. Eller det är klart att du kan, men då får du inte in något kombo och det tappar du minst sagt mycket på. Det tar ett tag att vänja sig, men när man väl fått in känslan för det så går det som smort. En känsla som faller i glömska rätt snabbt, vilket gjorde sig plågsamt uppenbart när jag spelade igenom spelet igen alldeles nyligen, men man hittar den rätt snart igen och då går allt perfekt, som vanligt.
Miasman är nog som de flesta förstått vid det här laget, inte bra, snarare tvärtom. Tyvärr så finns detta gift överallt i den här vackra världen, det är därför varje karavan behöver en liten kristallbägare som skapar en liten beskyddande cirkel. I flerspelarläget så får helt enkelt man själv eller någon annan av ens kompisar bära runt på denna. Men då detta skulle bli rätt jobbigt i enspelareläget så får man rätt tidigt i spelet möta den lilla och söta mooglen vid namn Mog med sig, som kan bära runt på bägaren. Tyvärr så är Mog rätt klen och efter ett tag så orkar han helt enkelt inte bära på den tunga beskyddande bägaren längre. Detta är ett av de mest irriterande momenten i hela spelet, det känns som att så fort man ska springa en liten längre distans så börjar Mog direkt att klaga och man måste själv bära på bägaren, som gör så att det tar mycket längre tid att ta sig dit man vill. Jag vet inte om Square Enix tänkte att spelet skulle bli roligare om det var lite mer verklighetsbaserat genom att låta Mog bli trött, om så är fallet så har Square Enix gjort en miss. I vissa fall passar det bättre att spel innehåller någon overklig detalj (att Mog aldrig blir trött) än verklig (Mog blir trött), detta är ett av de fallen.
I Crystal Chronicles så kan du glömma allt vad levelsystem heter. Nej istället så rör det sig om artefakter som gör dig starkare. Det hela fungerar så här: under banans gång kan du plocka upp fyra stycken artefakter som gör dig starkare just på den banan. I slutet av varje bana så får du lov att välja en sak utav de fyra artefakterna, som du har plockat upp, eller någon av de andra fyra sakerna (både artefakter och föremål). Det som avgör vad dessa fyra saker blir, är hur många bonuspoäng du får ihop. Bonuspoäng får du genom att plocka upp saker, döda fiender och utföra någon speciell sak som står på ditt Game Boy Advance (om du har ett sådant inkopplat till ditt Gamecube) vad det är, det kan till exempel röra sig om att enbart använda magi eller liknande. Du kan endast ha ett exemplar utav varje artefakt och vissa artefakter är väldigt ovanliga att få. Detta gör det oerhört svårt att maxa ut sin karaktär och att få ihop de sällsynta föremålen (som ibland finns med de där fyra extra sakerna) som krävs för att göra det bästa vapnet.
SKÖNHETEN ÄR ETT FAKTUM I CC
Final Fantasy: Crystal Chronicles är det allra snyggaste FF som har släppts hittills. Det har en karaktärs- och miljödesign som påminner väldigt mycket om FFIX, med meterlånga figurer, väldigt runda former på det mesta och såklart väldigt klara färger. Detta är en grafikstil som jag gillar väldigt mycket och precis som i FFIX så passar denna grafikstil perfekt med själva storyn. Jag tror inte att det finns något som jag kan klaga på inom grafiken, karaktärsdesignen känns perfekt, miljöerna är fina och varierande, detaljrikedomen är stor och aldrig förr så har en moogle varit lika söt som den är nu.
I kombination till grafik så finns den bra musiken som förstärker känslan om att FF: CC är ett av de vackrare FF-spelen som gjorts. Även om musiken aldrig framkallar gåshud över hela kroppen i samma höga klass som FFX, så håller den fortfarande en väldigt hög nivå och under dess allra starkaste tillfällen så känner man hur man ryser till lite i hela kroppen. Och som grafiken så går ljudet hand i hand med historien och miljöerna.
Det enda som inte är särskilt vackert i spelet är Nintendos önsketankar, förhoppningar på att vi ska köpa hårdvara för flera tusenlappar, för att kunna få spela med våra kompisar. Vilket för övrigt också är ett helt nytt element i FF-serien, att få spela med sina kompisar för att rädda världen. Men som sagt så är det dyrt och mina kompisar saknar Game Boy Advance så jag har tyvärr inte kunnat testa det som många säger är spelets största starkhet, vilket känns väldigt synd.
Nintendo måste avslutningsvis vara lyckliga, efter åtta år så har de äntligen återförenats med Square Enix. Och det är på ett storslaget sett som världens rollspelskung återvänder till ett av världens mest respekterade spelhus. Vad detta återförenande kommer att leda till i framtiden hoppas jag att vi får se mer av snart, men med titlar som Chains of Memories, Egg Monster Heroes, Final Fantasy III och många andra titlar på väg till Nintendos konsoler, så känner man sig lite glad som den Nintendo fanboy jag är.
GRAFIK: 10
FFIX:s mysiga design, fast till Gamecube.
LJUD: 9
Når nästan till lika hög klass som Final Fantasy brukar ha.
STORY: 7
Inte lika tung som vanligt, men jag älskar alla de små mini historierna och det är faktiskt skönt med en ganska lättsam story för en gångs skull
KONTROLL: 8
Fungerar perfekt i realtidsstriderna, men är inte riktigt självklar.
LIVSLÄNGD: 8
Spelet är tillräckligt långt, men inte lika långt som Final Fantasy brukar vara.
TOTALT: 8
Square Enix återförening med Nintendo är vacker, väldigt vacker.
Källor: Bilder: www.nintelligent.com, www.ign.com
