Efter att inte ha spelat ett nytt Final Fantasy sedan del tio och när jag fick reda på att del tolv skulle bli ett helt år försenat hit vart jag minst sagt less. Att vi i Europa får vänta snällt på att spel ska släppas här är ingen nyhet, men ett helt år kändes bara för mycket. Del tio underhöll förvisso en hel del men kändes inte som det steget Square-Enix borde ha tagit i och med en ny konsolgeneration. Men i år är det tioårsjubileum för serien Final Fantasy i Sverige, tio år sedan jag först fick stifta bekantskap med Cloud och hans vänner. Något som skulle visa sig bli ett tio år långt förhållande, men som idag har sina brister, jag ger så mycket och Square-Enix ger mig inget i gengäld. Det känns som vi glidit ifrån varandra och kärleken som var där i början, som hos två nyförälskade, tycks nu vara som bortblåst. Men Square-Enix triumfkort som ska blåsa liv i serien än en gång heter inget mindre än just Final Fantasy XII, allt är glömt och förlåtet Square. Nystarten för företaget är här.
Många har klagat på att Sakaguchi och Nobuo har lämnat Square-Enix för att pröva lyckan i egna nystartade företag. Folk har dödsdömt serien eftersom dess pappa inte längre var med och drog lasset, känslan skulle aldrig finnas där igen, någonsin. Och Nobuos uppsägning fick arga röster att eka genom hela spelvärlden, precis som om han vore den enda som kan göra bra spelmusik. Men visst jag förstår er, han är lite utav en husgud här hemma och har gjort otal magiska stycken, det ena bättre än det andra. Med det sagt måste jag säga att det är skönt att serien fått ett nytt team, lite nytt blod att föra arvet vidare, ge serien en välförtjänt extreme makeover och än en gång göra namnet Square-Enix ett namn att räkna med på RPG-himlen. För serien behöver verkligen något nytt, något fräsch och Final Fantasy XII erbjuder detta, och spelet känns i det hela taget som det naturliga steget att ta för Square-Enix.
Introts vackra toner, som Nobuo faktiskt varit med och gjort, av det välkända Prelude-stycket trollbinder mig på direkten. Montagebilderna som flimrar förbi lämnar mig i spelstolen med en gapande mun. Star Wars influenserna är pinsamt uppenbara men ger spelet en riktigt härlig touch. Redan där har Square-Enix mig ätandes ur deras hand. När de sedan visat prov på sin enastående förmåga att skapa makalösa FMV-sekvenser så får jag äntligen trycka på new game och stiga in i Ivalice som agerat värld för både Final Fantasy Tactics och Vagrant Story. Efter några snabba val möts jag av ännu en fantastisk FMV-sekvens som introducerar mig för ett nygift par, men lyckan ska visa sig vara långt från evig och krig rasar senare i staden och lämnar den unga kvinnan sörjandes över sin mans död. Det hela är riktigt gripande och i stridens hetta känns det verkligen som om jag är där. Plötsligt får jag ta kontroll över karaktären Reks mitt i tumultet, på uppdrag att med hjälp av sin överordnade Basch inta slottet och hindra konungen från att skriva på en krigshandling. Handlingen känns redan till en början mer vuxen och vågar ta sig på större allvar och en bit in i spelet fångar den mig totalt. Här rör det sig inte om ondingar som är elaka bara för att de har lust med det eller för att de har ”jag är arg på min pappa” syndromet, utan här rör det sig mer om politiska skäl och händelser känns mer trovärdiga, mycket tack vare handlingen och tack vare det otroliga karaktärsgalleriet som bär fram storyn på ett trovärdigt sätt.
Redan direkt känns kontrollen precis och skön, man kan vrida på kameran med hjälp av högerspaken för bättre sikt över sin omgivning. Väl inne i slottet möts jag av fiender och får för första gången stifta bekantskap med det nya stridsystemet. Något jag faktiskt var riktigt skeptiskt till när jag först fick höra om det, men när jag väl fick sitta med kontroll i hand och känna på det måste jag medge att det är långt bättre än det förlegade ATB-systemet. I stridens hetta styr du din egna karaktär och behöver endast trycka på kryss en gång för att denne hela tiden ska fortsätta slå och slutar inte förrän fienden är död eller om spelaren trycker på kryss för att välja exempelvis magi eller dylikt. Allt man behöver se till är att vara inom räckhåll för fienden. Smidigt och skönt. Fienderna, till skillnad från tidigare delar, syns hela tiden på bilden när man springer runt vilket även det bidrar till ett skönare gameplay och lämnar fler möjligheter till skillnad från det gamla random-encouter stuket. Här kan man springa runt fienderna och undvika dem om man har lust med det eller bara anfalla dem man känner att man kan klara av, möjligheterna är långt fler.
Medspelarna kan såklart även de styras med hjälp av ett system som kallas Gambit, där du kan skräddarsy dina medhjälpares handlingar, vilket kan visa sig vara vitalt senare i spelet där ändring av taktik kan hjälpa dig besegra en svår boss som tidigare visade sig vara omöjlig. Detta ger stridandet mer djup och taktiskt tänkande vilket är mer än välkommet.
Karaktärerna man stöter på måste jag säga är något av de mest välarbetade jag vart med om i ett Final Fantasy på väldigt väldigt länge, de är inte bara riktigt snyggt utformade med snygga kläder och fina minspel utan deras personligheter får mig att hela tiden vilja veta mer om dem. En personlig favorit är såklart Balthier som känns som en blandning av den omåttlig populäre Jack Sparrow från Pirates of the Caribbean och V från V för Vendetta. Alla karaktärerna har såklart sin egen charm och jag kommer inte på mig en endaste gång med att önska livet ur någon av dem, som jag många gånger gjort med karaktärer i tidigare delar.
Blandningen mellan medeltid och teknologi föll jag för redan i Final Fantasy VII och har sedan dess älskat det, i Final Fantasy XII har man tagit det ett steg längre och farkoster som hämtade ur Star Wars går att finna lite överallt, för att inte tala om byggnader som känns minst sagt moderna. Men så har vi också det där medeltida jag bara älskar, karaktärer med svärd, riddare, prinsessor och övergivna kyrkor. En salig blandning som lämnar en varm känsla i hela bröstet, detta är Final Fantasy för mig.
Det är inte många saker man kan vara missnöjd över men jag kan komma på mig själv med att vara lite halvt missnöjd med är något jag var oroad för redan innan jag spelade, nämligen röstskådespeleriet. Del tolv har helt klart det mest välarbetade röstskådespelarbiblioteket men vissa gånger känns det inte helt klockrent, speciellt inte gällande huvudpersonen Vaan som kan ha lite väl jobbig röst ibland. Grafiken kan också den stundtals kännas lite flimrig och laddningstiderna är ibland i det längsta laget, men alla dessa saker är bara små små saker i det stora hela och inget som direkt förstör spelupplevelsen eller gör spelet sämre.
Så för mig har Square-Enix hittat hem i och med del tolv och jag tänker fira tioårsjubeelet med att njuta av varje sekund med vad jag skulle vilja se som företagets och seriens nytändning. Detta är det naturliga steget att ta för att inte fortsätta och rulla i de gamla hjulspåren, alla serier behöver något nytt och fräscht till slut för att kännas modernt och kul att spela. Och visst kan det misslyckas totalt eller så kan det bli hur bra som helst. Ni kan nog lista ut vart det lutar redan nu. Final Fantasy XII är absolut det bästa Square-Enix gjort på väldigt länge och ett rollspel ingen borde missa.
Grafik – 10 Jag tvivlar på att det går att pressa PS2:an hårdare
Ljud – 9 Underbar musik, bitvis jobbiga röstskådespeleri
Kontroll – 10 Klanderfri
Livslängd – 10 Tusentals sidequests och ett långt huvuduppdrag
Totalt – 10 Det bästa rollspelet på år och dar, ett måste för varje RPG-älskare
