Hur hittar man sin stora kärlek?
När man är ung kan man känna att man aldrig kommer hitta den. Man letar, testar nya möjligheter, men ingenting känns rätt. Det måste ändå finnas någon där ute, någon man kan spendera resten av sitt liv med. Efter tretton års letande har jag hittat henne. Hon heter Chrono Trigger.
Chrono Trigger är inte som vem som helst. Hon ser fantastisk ut för sin ålder, jag har fortfarande inte tröttnat på henne, och jäklar vad hon är rolig att umgås med. Jag tror att vi passar perfekt ihop. Men låt mig berätta om henne, varför hon är så speciell.Ta det lugnt, jag kan ägna hela dagen åt att prata om henne.
Året är 1000. Pojken Crono blir väckt av min mamma för att gå till Milleniumfestivalen, en fest för att fira det nya milleniet, som jag sett fram emot länge. När jag kliver in på mässan blir jag plötsligt dränkt i lycklig stäming, för både musiken och de roliga människorna (jag har väldigt länge försökt övertygat mig själv om att de inte är pixlar, utan rent kött och blod) bidrar att stämningen blir total precis in i inledningen.
Crono stöter (bokstavligen talat) efter ett tag ihop med den spralliga flickan Marle, som bestämmer sig för att slå följe med mig på festivalen. Jag förstår inte riktigt hur hon kan se någonting i mig, jag som har nästan sjutton bananklasar på huvudet. Men det är klart man tackar ja till ett sådant erbjudande.
Nervöst och försökande att bete sig som en gentleman eskorterar Crono Marle runt på festivalen. Efter en stund blir det dags för min kära vän Lucca att demonstrera sin nyaste uppfinning, en slags teleporteringsmaskin. Lucca är verkligen ett geni när det gäller att bygga uppfinningar.
Men någonting går fel när Marle går in i teleporteringsmaskinen för att prova. Maskinen börjar bete sig konstigt, och Marle försvinner helt plötsligt bort i tomma intet. Hjältemodig som Crono är hoppar han förstås efter, men Crono anar förstås inte vad han ger sig in på….
Det här var min och Chrono Triggers första träff. Redan i början upptäckte jag att hon var en väldigt speciell person, någon som aldrig svek en, någon man kunde leva med tills man dog. Jag och Chrono Trigger. För alltid.
Låt mig berätta lite om Chrono Triggers spelmekanik. Så klart så ska vi alltid – i alla fall när det gäller rollspel – rädda världen från någon ond liten kåtis som inte vill annat än att krossa ditt obetydliga lilla huvud. Men sällan har vi räddat världen på ett sånt här annorlunda sätt. Chrono och hans vänner måste nämligen resa runt i tiden för att rädda moder jord den här gången – något som är lättare sagt än gjort förstås. Ändå är konceptet orginellt, och självklart blir spelet betydligt mer varierande än andra rollspel på grund av denna funktion.
Ibland blir Chrono Trigger så hisnande vackert att jag bara vill kyssa datorskärm… öh, jag menar tv-skärmen. Ibland blir det så intensivt att jag hoppar till när jag spelar, och ibland… nej, alltid, blir musiken så bra att jag får gåshud. Yasonuri Mitsuda har komponerat det bästa spelsoundtracket någonsin, och hans verk överstämmar
enkelt Uematsus simpla Final Fantasy-stråkar. Så, där var det sagt, kasta gärna tio kilo ruttna tomater på mig.
När du har spelat Chrono Trigger under dagen och sedan ska lägga dig på kvällen, kan du inte sova. Du kommer ligga och bara tänka på hur du ska få tag på Magus verkligen är ond, om du verkligen har råd att köpa det där ultimata svärdet eller hur man får det där slutet då tre monster dansar i en ring. Chrono Trigger ger en unik känsla av engagemang – något som jag faktiskt aldrig upplevt i ett spel tidigare. Chrono Trigger innehåller enomt mycket jag aldrig känt i andra spel.
Jag kan inte betygsätta det här spelet. Det finns ingen grad på någon betygskala som ger det här spelet rättvisa, egentligen. Eller så är det så att jag inte gillar att sätta ut betyg för att de flesta läsare bara stirrar på betyget och skiter i texten. Jag tror det är beror på båda, men det har ingen betydelse just nu. Spela bara det här spelet, det kommer inte att göra dig besviken. Har du inte spelat Chrono Trigger måste det finnas ett djupt hål någonstans i din själ, ett hål som kommer fyllas om du upplever denna bit av spelhistorien.
–Du! Ja, du där, din lilla FF-fanboy! Lägg ifrån dig Final Fantasy VII… nej, jag skojar inte! Upp med dig… du ser ju bedrövlig ut… rör nu på ditt feta arsle och spring direkt till någon affär och köp spelet eller ladda ner det, annars får du med mig att göra…! Sätt fart nu!
