Följande recension är skriven av Anders “Nemesis” Sandberg
Jag anländer till konserthuset vid 12.30 och vid 13.00 kommer inför Distant Worlds II att dra igång, trodde jag. Jag kommer in i salen och hittar min plats där jag ska sitta och bara någon minut efter det drar bandet igång som står på scenen. Dem introducerar sig själva som CP 40 och gruppen består av fyra killar och alla har dem varsin synt som dem står och spelar på. Det är mycket blandat ifrån olika spel, allt ifrån Mario, Zelda, Chrono Trigger med mera. Avslutningsvis kör dem två av sina egna låtar, och enligt mig tyckte jag att de var helt godkända. Sedan kommer en dam upp på scen och berättar hur schemat för eftermiddagen kommer att se ut. Efter det drar nästa band igång direkt och deras namn var Shadowrun, jag säger var eftersom att tydligen var det en grupp människor som hade blivit ihopsatta just för denna dag enbart, de kommer alltså inte göra någon mer spelning vad vi vet om. Jag fick tydliga vibbar av The Black Mages (Nobou Uematsu’s egna band) för det kändes som lite åt det hållet när jag lyssnade på musiken. Även dem tyckte jag var underhållande och bra.
Det som följde nu var en paneldiskussion med fyra personer. Det var två studenter ifrån Linköpings högskola och dem hade gjort en undersökning och jämfört den berättande delen i spel och även karaktärers utveckling. Sen var det en rektor ifrån en skola på Gotland där man utbildas i spel och som hade doktorerat inom spel och den sista var en dam som hade gjort arbeten om hur man fångar tjejers intresse till spelbranschen och hur den har ökat de senaste åren. Mannen som höll i detta samtal var ingen mindre än David Westerlund och han och gänget ifrån Piano & Vocal Collections uppträde också direkt efter diskussionen. De togs upp en del intressanta frågor men den som uppmärksammandes mest var just frågan om att tjejers intresse för spel har ökat de senaste åren och varför det är så. Som tidigare nämnt så följde en väldigt väl genomförd Piano & Vocal Collections med David och ensemble och det var en väldigt bra försmak på vad som komma skall under kvällen. En trevlig överraskning var också att innan sista låten började David att prata på engelska för att ingen mindre än Arnie Roth och givetvis Nobou Uematsu satt i publiken och lyssnade på deras föreställning. Jag kan föreställa mig att det måste ha varit en ära för David att få framföra sin version av musiken inför skaparen själv.
Det som kom efter det var en föreläsning av David själv om hur musiken inom spelindustrin har utvecklats och gått ifrån Blipp blopp till att spelas i konserthus världen över. För en redan inbiten gamer var det inte mycket ny information som sades under föreläsningen men det var fortfarande trevligt att sitta och lyssna och jämföra gamla klassiker som temat till Super Mario Bros mot Final Fantasy VIII Liberi Fatali. När föreläsningen var över återstod bara ett band som skulle spela och dem heter Monkey Kong och körde Final Fantasy blandat med lite Secret of Mana, och det kändes som att de var en bra avslutning på den eftermiddag som var tänkt att få en extra taggad inför kvällens föreställning, jag kan ju ärligt säga att jag var helt klart redo över att få höra mer.
Det är tio minuter kvar innan Distant Worlds ska dra igång, jag går och letar upp min plats och slår mig ner i den fåtölj där jag kommer att spendera en magisk afton. Man kan riktigt känna hur höga förväntningarna är i salen och surret över ett fullsatt konserthus känns som att fansen är redo för vad som komma skall. En efter den börjar ensemblen till Kungliga Filharmonikerna att komma in på scen och börjar stämma sina instrument och när alla är på plats tystnar dem och spelar upp det lilla introt som blivit tema för Distant Worlds. Alla i publiken sitter tysta och väntar på att Arnie Roth ska dyka upp på scen och efter några sekunder kommer han in på scenen och ett jubel hörs i hela salen och alla hälsar honom välkommen med varma applåder. Han höjer sin taktpinne och sedan är dem igång.
Mitt adrenalin pumpar och jag kan känna hur min puls slår fortare och fortare, jag har just precis klappat händerna så hårt att mina armar gör ont för att kvällens föreställning är över och de avslutades med One Winged Angel som fick bli kvällens extranummer. Under kvällen har jag fått höra många otroligt vackra stycken och allt var ju verkligen helt otroligt och vackert. Men om jag ska plocka ut några personliga favoriter skulle jag vilja säga Melodies of Life där det gästades en sångerska som sjöng den med en röst som för mig var oväntad men ändå otroligt vacker. To Zanarkand kan jag absolut klassa som en av dem vackraste låtarna som någonsin gjorts till ett Final Fantasy och att höra den live gav mig verkligen gåshud över hela kroppen när jag satt och njöt av den. Vamo’ Alla Flamenco blev jag otroligt glad över att dem körde som extranummer. Innan One Winged Angel avslutade dem med Terra’s Theme och den är alltid lika otrolig att höra live. Men som sagt finns det mycket som var bra denna afton men att herr Nobou Uematsu själv satt med oss i publiken vilket var väldigt trevligt och att han sen även var delaktig i kören på avslutningen med OWA var väldigt uppskattat av alla och de var otroligt glädjande för mig i alla fall att få höra från Arnie Roth att han anser att Sverige har den bästa publiken, då får vi även känna oss uppskattade i gengäld vilket värmde att få höra.
För min del var kvällen inte över än för att jag hade två väldigt speciella människor som jag skulle träffa på Meet & Greet och kön var lång, men ändå var det bara 100 personer som stod där fast de kändes som en evighet i kön till att få träffa Arnie och Nobou och jag kände hur jag blev alltmer och mer nervös och ivrig. Men till slut fick jag komma fram till bordet där dem satt och givetvis visade jag min respekt genom att tacka för en underbar afton till Arnie och till Nobou sa jag helt enkelt: ”Naga nen no subarashii ongaku wo domo arigato gozaimasu.” vilket betyder ”tack för många år av underbar musik.” Jag det så gott jag kunde på japanska och jag blev glad när han titta på mig överraskat och sa att jag pratade bra japanska. När de mötet var över traskade jag mig ut ifrån konserthuset och ner till tunnelbanan och på vägen ut kände jag mig verkligen helt överväldigad för kvällar som denna är verkligen magiska, det är kvällar som denna som gör att jag är otroligt glad och lycklig över att Final Fantasy och dess musik är en del av mitt liv och jag hoppas den kommer att fortsätta vara det i många år framöver.
