Inför den här konserten var jag väldigt nyfiken och lite rädd för hur det skulle bli. För inte skulle det bli som PLAY! och Distant World med Arnie Roth och en symfoniorkester i spetsen, utan det skulle bli en konsert av ett helt annat slag med hittills okända instrument (förutom pianot) och musik som främst fokuserade på Piano Collections. Med biljetter som tog slut redan på första dagen så hoppades jag att konserten skulle kunna leva upp till det enorma intresset.
Redan när jag öppnar programmet så anar jag att det kommer bli en förunderlig kväll med mycket Final Fantasy internhumor. Programmet börjar nämligen med ”Load Game?” och preludiet från FF VII, vid pausen står det ”Pause (press START to resume)” och självklart vid slutet av programmet står det ”Save and Quit….?”.
Kvällens värd och arrangör av konserten, David Westerlund, pratar och skämtar med publiken. Det bjuds på lite dubiösa men väldigt söta FF vitsar (vilket fortsätter hela aftonen igenom), t.ex. som att vi alla vet att Final Fantasy spel kan vara väldigt lugnt för att det sedan helt plötsligt bli spännande. Styckena som spelades till detta prat varr naturligtvis To Zanarkand och Those who will fight .
Jag insåg redan efter några minuter in på konserten att min rädsla för att konserten skulle falla pladask var helt obefogad.
Det blev en blandning av alla möjliga instrument, framförallt klaviatur men även gitarr, valthorn, bas, harpa och flera andra speldon. Det spelades verkligen både kända och mindre kända stycken från piano collections, båda One winged angel och Aerith’s Theme var självklart på programmet. Men jag tycker att bland kvällens absoluta höjdpunkter var det fenomenalt spelade The castle från collections, det var så mycket känsla bakom det spelandet att jag helt enkelt bara satt och absorberade in själva musiken, till synes helt mållös. Plötsligt förstod jag igen vilken skillnad det är att faktiskt gå på en konsert, lyssna på en tolkning som en musiker gör istället för att bara lyssna på en mp3 fil.
En annan av kvällens absoluta höjdpunkter var jamsessionen med banden The Moogles med lånad basist från Monkey Kongs. Lekfullt spelades det flera FF låter med marimba som ledinstrument, vilket skapade en uppsluppen stämning i hela konsertsalen. Någonting helt annorlunda än det sammanhang man är van att höra FF musik i, men som verkligen är kul och fungerar.
Självklart fanns det ett överraskningsnummer som utlovat. Plötsligt under andra halvan av konserter träder tre musikanter in, beklagar sig över att det inte spelats någonting från de gamla hederliga 8-bitars spelen än. Sedan börjar de knäppa på sina stränginstrument med en blandning av FF II och folkmusik. Det är alltsammans väldigt charmigt.
Någonting jag uppskattade mycket var musikernas egna förhållande till FF från Anders Torbentsson (piano) som tydligen kunde spelen och låtarna lika bra, nämligen innan och utantill, till Helena Karlsson (sång) som uttalade sig om Melodies of Life ”Jag har uppfattat att det är en prinsessa… som väntar på sin prins?”. Varpå hela publiken ler när de erinrar sig om Zidane och Garnet i FFIX.
Hela konserten var som ett riktigt bra FF spel, helt beroendeframkallande. Plötsligt hade det gått mycket längre tid än vad man trodde och till ens sorg inser man att det är slut. Det var väldigt annorlunda i den lilla konsertsalen på KMH från de stora konserterna i Konserthuset och Globen. Jag skulle nog säga att det var en del av mystiken i konserten, det blev mysigt och framförallt personligt.
Jag hoppas verkligen som det har antytts från håll, att det blir fler arrangemang i framtiden. Jag vill verkligen vara med om fler magiska aftnar. Vem vet som kanske kan komma då? En jazzversion av Bran Bal the soulless village? Eller ett FF piano collection som är mycket underskattat och borde få mer uppmärksamhet? Jag är i alla fall helt förtrollad av KMH:s konsert och vill ha mer.
