Det är en nära vän till mig i USA som hittade det i en – hör och häpna – reakartong hos en återförsäljare som antagligen inte visste vad han gjorde. I alla fall har jag det här nu och med hjälp av en adapter pluggar jag ned spelet i min gamla super Nintendo. Höstlovet har precis börjat och jag inser, med viss glädje, att här kommer jag att sitta som en soffpotatis de närmaste dygnen.
Titelbilden kommer upp och den klassiska preluden börjar spela, skala upp och skala ner. Snabbt som ögat trycker jag på “new game” och plötsligt börjar pampiga toner strömma ut ur mina högtalare. Man ser världen från ovan och fem luftskepp uppenbarar sig på skärmen. Luftskeppen kommer så småningom till sin slutdestination och går ner mot världen, till staden Mysidia. Här springer några soldater och spelets huvudperson, Cecil, in i staden och stjäl Mysidias kristall. Kristallerna är en gammal sedvänja i FF-världen. De håller ordning på världen och var och en representerar ett av de fyra elementen.
Efter detta kommer Cecil och hans soldater, “the Red Wings”, tillbaka till sin huvudstad, Baron. Här lämnar Cecil över kristallen till kungen. Men Cecil inser att det är fel att stjäla dessa kristaller och samtidigt skada en massa människor. Han beslutar sig om att vägra göra detta igen. Kungen blir rasande när han hör detta, och skickar iväg Cecil på vad som skulle bli ett självmordsuppdrag. Cecil och hans vän, Kain, kommer slutligen fram till byn dit de skulle, men på väg dit är de tvungna att döda en drake som hindrar deras väg. I byn öppnar de paketet de skulle ta med sig och upptäcker försent att det innehåller demoner som sätter eld på staden. Mitt i tumultet hittar de en liten flicka och de upptäcker att draken de dödade var flickans mor. Den lilla flickan visar sig vara en duktig magiutövare och frammanar en titan som begraver staden i en enorm jordbävning. Här börjar spelet på allvar.
Som sagt är Cecil huvudpersonen, och det är honom man får följa genom hela spelet. Han träffar på många andra karaktärer, och alla är originella och har gott om karisma, det märks verkligen att Square har satsat på den delen av spelet, vilket också är typiskt för alla FF-spelen. Alla har sina egna öden och tro mig, i det här spelet finns det gott om karaktärer, uppemot 15 stycken. Grafiken är sådär, men om man tänker på att det från början var tänkt till NES, kan man ha överseende med det. Dock är den fyndig, och alla ställen man kommer till övertygar verkligen om att Square har skapat en helhet, alla delar passar ihop oerhört bra.
Menysystemet var inte alls lika bra utvecklat som det är idag, men det fungerar ganska bra, I alla fall jämfört med de tre NES spelen. Det uppfyller också sitt syfte ganska bra. En störande detalj är dock att man bara kan ge en karaktär ett föremål i taget, sedan måste man gå igenom alla submenyer igen och göra om samma procedur. Men den viktigaste delen i RPG är ju ändå spelkänslan. Är det kul att spela? Där blir svaret ett stort och tydligt ja! Det här är en av de riktiga klassikerna, det är så här det ska göras. Att man inte har så mycket valfrihet vad gäller karaktärsutveckling eller handling, trollbinds man ändå av detta oerhört välgjorda spel, från den tid då rollspelen var som störst.
Musik: 10,0: Musiken sitter perfekt med omgivningarna.
Ljudeffekter: 5,0: Supernintendo kan bättre än så här, vissa effekter är oerhört malplacerade.
Kontroll: 9,5: Du har full kontroll över Cecils öden och äventyr.
Grafik: 6,0: inte fruktansvärt vacker, men övertygande.
Handling: 8,5: otroligt bra, men kristallerna börjar bli tjatiga.
Karaktärer: 9,5: Du har aldrig sett så här bra karaktärer, men de är för många, och når inte riktigt upp till toppen jämfört med FF6.
Tid: 8,0: lagom, håller ändå nästan 20 timmar.
Livslängd: 5,0: nästan inga hemligheter eller något att pyssla med när man är trött på handlingen.
Summa: 7,7: inte det bästa men absolut inte det sämsta. Köp det (om du får tag på det) men chansen finns att du blir besviken om du inte är ett fan av RPG.
