Förväntningen ligger som en tjock dimma över Annexet, det går inte att komma ifrån. Bland raderna finns alla sorters människor, allt ifrån de cosplayande extremfansen till de som bara kommit dit för att njuta av orkestral musik i högklass, och ingen av dessa blir besvikna.
Tillslut börjar orkestern dyka upp på scenen, vilket både ger skäl till applåder och förvirrade blickar. Dirigenten som kliver upp på podiet är inte Arnie Roth, världsberömd dirigent som vart frontman för alla de tidigare gångerna PLAY! nått Sverige. Kvällens dirigent blir presenterad som Eric Roth, Arnies bror, men ingen förklaring hinner ges till varför Arnie inte är på plats innan kvällen invigs med den välkända Super Mario-vinjetten.
Kvällen fortskrider som en nostalgisk resa utan dess like. Musiken som spelas har sina ursprung från nya spel såsom Battlefield, ända tillbaka till det Commodore 64-medley som framtonas senare under akten. Mest framstående som kvällens fullträffar är musiken från Zelda, Kingdom Hearts och Castlevania, samt den inte otippade makalösa versionen av “One Winged Angel” från Final Fantasy VII, som faktiskt är kvällens enda låt från FF-serien.
PLAY! 2009 är inte bättre än vad den var 2007. Inte heller är den mer makalös än Distant Worlds, som ägde rum samma år. Ändå är jag absolut inte besviken. Jag har inga klagomål på låtarna som framfördes under konserten, inte heller på orkestern. Vad som dock märks är den ofrånkomliga avsaknaden av Arnie Roth. Hans broder gör absolut inte ett dåligt jobb, men att göra ett väldigt bra jobb räcker tyvärr inte för att fylla tomrummet efter Arnie och hur mycket vi förknippar honom med PLAY!. Istället för Arnies underbara konversation med publiken mellan låtarna får vi en norrman med ett par urtvättade jeans och en PLAY!-tröja som presenterar musiken, vilket tyvärr drar ner trovärdigheten lite.
Trots allt detta är jag onekligen nöjd med kvällen. Jag har fått vara med om när en orkester på ett sånt professionellt sätt framför musik som är så otroligt odödlig. Tillsammans med en kör som de är i perfekt symbios i uppstår en magi i att beskåda hur de skapar musiken. Med de ljuva tonerna från några av spelvärldens största spel fortfarande ringande i öronen när jag vaknar upp nästa morgon står det klart att PLAY! är ett faktum som borde beskådas av alla, oavsett om du är en inbiten tv-spelare eller bara någon som blir lockad av att avnjuta orkestral musik när den är som bäst.
Som avslutning vill jag bjuda på en bild jag lyckades ta på vår egen Dante när han kramas om av ingen mindre än Spyro och Crash Bandicoot, som även de fanns på plats.
