Klockan är ca halv sex två dagar efter konserten och vi är åter hemma i Sverige igen.
Efter att noga tänkt igenom den där magiska kvällen i mitt huvud har jag kommit fram till att det helt klart varit värt både mödan att ta sig dit och pengarna som man lagt ut.
Att äntligen få chansen att lyssna på orkestral spelmusik tillsammans med några av sina närmaste vänner är faktiskt något jag knappt vågat drömma om än så länge.
Men så skedde det. Kvällen den 26 oktober var det dags.
Efter lite krångel med vakterna kring Mässhallen Lilleström om vart entrén till konserten verkligen låg så kom vi in, hittade våra platser som tyvärr inte var så genomtänkta som vi hoppats på. Nej, det var vanliga plaststolar som var utställda på rad i olika sektioner över golvet. Ingen verkade tyvärr tänkt på den saken att någon kort person väldigt ofta hamnar bakom en lång och därmed inte ser ett skvatt.
Vi satte oss ner, men var snart lika snabbt uppe då vi lade märke till Merchendaise ståndet och tassade bort dit för att kolla. Diverse planscher samt konsert program var till salu. Jag försökte se om de hade någon skiva med Play versionerna av låtarna. Men de hade de inte utan de hade “bara” More Friends Skivan från 2005. Den inhandlades.
Sedan var det dags. Arnie Roth kom upp på scenen och direkt drog de igång med den välkända tema låten till Play som komponerats av vår egen Nobuo Uematsu. Efter detta drog de igång med en presentation av vår svenska stolthet Battlefield 2 kompositören Joel eriksson och hans Battlefield tema. Det är här som nackhåren börjar resa sig och man hör verkligen skillnaden av att höra de hör låtarna hemma genom steron och höra det live, det är sagolikt.
Efter ett par ytterligare låtar kommer Halo temat och konsertens andra gäst förutom Joel Eriksson som finns på plats med oss i Oslo kommer in på scenen.
Rony Barrak med sin lilla bongo liknande trumma kommer in på scenen samtidigt som Oslos Filharmoniska kör visar sig på scenen och de kör igång. Det är nu som hela salen är tom, det är nu inte en edna person befinner sig i sitt rätta sinne utan är mer eller mindre alltmer närvarande i Halos Ringvärld, kämpades mot de strömmar med Covenanter emot dem, en helt magisk upplevelse att uppleva detta tema live och med en riktig kör.
Fanns det några negativa saker med denna konserten då? Som det verkar nu har jag knappt skrivit en enda negativ sak, men självklart finns det lite saker jag vill klaga på med. För det första var ju stolarna samt placeringarna under all kritik, men det kan jag faktiskt leva med så länge jag slapp stå upp. En annan sak var även att det var lite väl mycket Commodore 64 samt amiga musik för min smak. Visst, en del spel har hyffsade melodier som sätter sig på hjärnan, men jag hade hellre hört mer FF samt Rollspelsmusik.
Allting jämnade dock ut sig när World of Warcraft musiken satte igång och en grupp lajvare dök upp mellan sektionerna i salen i full mundering. Helt plötsligt hörs kling och klang från de fallande svärden och magin byggs på alltmer.
Hela konserten avslutas med vår egen älskvärda Nobuo Uematsu och hans mästerverk One Winged Angel. Detta är versionen från Advent Children och Machinae Supremacy hjälper upp både orkestern och kören med gitarrerna. En helt makalös avslutning som hade kunnat blivit så mycket bättre om de hade kört med FF musik samt kommit ut efter de stående ovationerna som de fick motta efter One Winged Angel.
Summan av Kardemumman är att ni som aldrig gått på en PLay! konsert eller annan konsert med orkestral spelmusik, gör det. Det är en oerhörd skillnad emellan era högtalare och verkligen höra detta live och hela upplevelsen. Jag kommer gå på fler Play! konserter nu, jag kanske rent av kommer upp till Distant Worlds i Stockholm den 4:e december nu i år. Hoppas vi ses på några av dessa konserter.
