Ett japanskt rollspel är inte ett japanskt rollspel om det inte innehåller två saker, dels en mesig tjej som inte gör någon skada alls, dels en stor stark man som går på minst lika mycket anabola som Atlas i Gladiatorerna, om inte mer, om det nu är möjligt. Är det bara jag som är trött på alla karaktärer i spel som är för spelbranschen vad Arnold Schwarzenegger är för filmbranschen?
I dagens samhälle pratar man en hel del om alla dessa ideal för hur en kvinna ”ska” se ut. Varav en hel del byggs upp utav alla H&M och andra klädföretags modeller. Det man oftast glömmer är kanske att det också byggs upp liknande ideal på den manliga sidan. Ideal som man behöver en hel del anabola och mängder med träning för att uppnå. Dessa ideal sprids främst från skådespelare och karaktärer i, tro det eller ej, spel. Förneka inte att ni aldrig har märkt hur muskulös Barret ser ut till exempel. Utav alla japanska rollspel som jag har spelat på sistone så innehåller vartenda spel minst en riktigt stark man. Misstolka mig inte, självklart har jag inget emot att de är starka, men måste de finnas med i varje spel? Ni får inte heller tro att jag inte inser att ideal även byggs upp på den kvinnliga sidan, det vet jag, det är bara lite svårt för mig att uttrycka mig hur tjejer känner angående detta.
Jag förstår faktiskt inte, visst kalla mig korkad, varför ska just japanska rollspel ha detta som krav? ”Ja men de är ju såååå coola!” tänker nog en hel del nu. Visst de är coola, men visst finns det väl karaktärer som inte går på anabola och är grymma i alla fall, eller? Enligt mig har det mer med personligheten att göra, visst kroppen har en viss betydelse, men det är personligheten som är den viktigaste. Jag kan ta Matrix som ett exempel, där vi har agent Smith (ledare över agenterna i första filmen) han är bland de grymmaste jag sett och det är inte på grund utav hans utseende. Nej hans grymhet bygger istället på hur han formulerar sig, drar ut på ord, en passande klädsel och sist men ack så viktigt, ansiktsuttrycken. Jag skulle vilja se flera karaktärer som Smith inom både film- och spelbranschen, i för sig finns det ju gott om antalet Smith i tredje Matrix filmen så att det räcker och blir över, men det är minst sagt alldeles för lite utspritt.
Vi ska dock inte klaga enbart på de sagolika japanska rollspelen. Det förekommer även i fler genres av spel, action är ett typiskt sådant exempel. Dante i Devil May Cry spelen är en sådan person som egentligen inte behöver de där magrutorna som han har. Han är den ”perfekta” hårda karaktären, han har kläderna, replikerna, utseendet, rösten, ett stort vapen och såklart de där musklerna som egentligen inte skulle behövas synas så där tydligt. Alla skulle älska Dante och de flesta andra muskelknuttar utan deras uppblåsta muskler. Jag förstår inte varifrån allt detta egentligen har kommit. Jag förstår att ideal kan bildas, men varför sådana absurda ideal? Heter det inte att lagom alltid är bäst? Hur kommer det sig då att idealen är som de är? Vart är samhället på väg när tjejer ska ha anorexi och killar ska använda anabola? Allt detta är enligt mig helt sjukt.
Självklart så förekommer detta fenomen inte i alla spel, det säger jag inte heller, men det sker i alldeles för många, särskilt från Square Enixs håll. Det vore en sak om det bara rörde sig om vartannat spel eller så, men när man ser det på minst en kille i stort sett vartenda spel från dem, så har det gått för långt. Visst det är tufft med riktigt muskulösa män och sådär, det nekar jag inte till, men det blir för mycket, man är för van. Jag har hört ett uttryck för ett bra tag sedan, det finns också ett liknande talesätt, som passar in just nu, det lyder: ”hur kan man känna lycka utan några som helst motgångar?” Det jag syftar på är såklart att vi nu är vana vid dessa män, vi reagerar inte över hur starka de ser ut att vara. Om vi i ett spel skulle slippa alla dessa muskler så skulle vi kanske nästa gång verkligen lägga märke till vilka muskler mannen i nästa spel har. Förhoppningsvis så förstår ni vad jag menar, om inte så försök glöm det här stycket så snabbt som möjligt och fortsätt läs.
Jag vet inte om det är för att jag är avundsjuk på karaktärerna och deras muskler, om jag bara håller på att bli en grinig gubbe som klagar på precis allting i förtid eller om det här helt enkelt är ett problem som inte bara spel utan också samhället lider av. Något jag vet är i alla fall att jag börjar se ljuset i slutet av den här mörka tunneln. För bara några dagar sedan hörde jag att H&M inte hade lika sexuella bilder i deras senaste katalog. Kanske är detta ett steg i rätt riktning, om det är det så tackar jag H&M för detta lilla, men ack så viktiga, steg. Hur lång tid det tar innan alla dessa ideal försvinner, om det ens gör det, får vi helt enkelt låta tiden utvisa.
